Cykelcross

243827-running-the-barriers

Cykelcross handlar om att hantera en cykel i terräng, ofta varierad mellan gata, grus, äng och sand. Terrängen består dock inte av orörd natur, utan i cykelcross följer man en uppbyggd bana. Liksom i motorsportens ”cross”-varianter ska banan också innehålla hinder av olika slag, som till exempel staket, gropar, branta backar och skarpa kurvor.

Till skillnad från sporter såsom cross där man förlitar sig på en motor är man här mer beroende av sin egen kropp. Alla hinder ska nämligen inte kunna forceras från cykelsadeln, utan det handlar om att kasta sig av och på cykeln, leda den och bära den etc. Faktum är att cirka 1/3 av banan bör vara så besvärligt konstruerad att cykeln delvis behöver bäras. Som man kanske förstår innebär cykelcross en extrem uppbyggnad av både syreupptagning och styrka. Sporten har sitt ursprung i det faktum att man länge ville skapa en bra träningsform för elitcyklister under höst och vinter då det var svårare att träna på att cykla långa sträckor utomhus.

Nu har sporten också utvecklats på egna meriter och som i de flesta sporter har utrustningen, alltså cykeln, fått sin egen cross-utformning; hjulen är bredare med djupare mönsterdjup, växlar och bromsar är robustare etc. För att bli en duktig crosscyklist innebär det att man måste träna på väldigt många olika moment. Att cykla i vatten och lera är förstås väldigt annorlunda mot att cykla i sand, för att inte tala om att springa samtidigt som man bär sin cykel. Att snabbt komma av och på cykeln blir en viktig tidsfaktor, liksom att lära sig att hoppa över de lägre hindren sittandes kvar på sin cykel. I Sverige anordnas alla tävlingar av det Svenska Cykelförbundet.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.